Vem är syndabocken?
Vem som är syndabock i fråga om självmordet med storpolitiska dimensioner är också svårt att se. Är det David Kelly, mikrobiologen som begick självmord; Andrew Gilligan, journalisten som påstod att den brittiska regeringen överdrivit hotet från Irak; BBC som organisation; Alistair Campbell, Tony Blairs avgångne presschef; eller är det rent av den brittiska statsministern själv som kommer att få bära hundhuvudet till slut?
För den som inte hängt med i turerna kring denna bisarra händelse lyder händelseutvecklingen ungefär som följer.
I juli, i direktsändning i BBC Radio 4:s (motsvarigheten till P1) morgonprogram, hävdade journalisten Andrew Gilligan att den brittiska regeringen medvetet ”sexat upp” underrättelserapporter beträffande det hot man ansåg att Irak utgjorde. Regeringen blev rasande och sökte med ljus och lykta efter Gilligans källa. Källan visade sig till slut vara en mikrobiolog anställd som expert inom det brittiska försvarsdepartementet. När hans identitet avslöjades begick han självmord. Anklagelser och motanklagelser slungades fram och tillbaka mellan BBC och regeringen. Till slut tillsattes en utredning under ledning av Lord Hutton.
Utredningen presenterades i februari, och rentvådde i princip regeringen. BBC kritiserades hårt. Främst ansågs Gilligans rapportering vara slarvig och illa underbyggd, vilket är en något pinsam omständighet för världens mest välrenommerade mediainstitution.
Men i sitt avskedsbrev vidhöll Gilligan att även om rapporteringen hade varit slarvig, så hade den varit riktig i sak. Detta bekräftades till stora delar när det framkom att de 45 minuter regeringen påstått det skulle ta Irak att gå till anfall inte gällde långdistansmissiler. Vissa inom regeringen kände till detta – det har framkommit att det var en av anledningarna till att dåvarande utrikesminister Robin Cook inte kunde ställa sig bakom kriget och avgick. Tony Blair visste – enligt officiella utsagor – ingenting. Problemet för honom och regeringen är att en stor majoritet av det brittiska folket inte tror regeringen. I Lord Huttons rapport må BBC ha felat och regeringen rentvåtts, men i det allmänna medvetandet är det precis tvärtom.
|
|
 |
Tony Blair
Den första uppenbara reflektionen man gör när man tittar på Tony Blairs födelsehoroskop är att han har Mars på Ascendenten. Sensmoralen skulle kanske kunna vara att om man som medborgare vill undvika krig bör man undvika att välja en statsminister med en framträdande Mars. Samtidigt är det ju just denna Mars som gör Blair till en så pass formiddabel aktör på den politiska arenan. Den syntes väldigt tydligt under upptakten till Irakkriget då han outtröttligt försökte omvända folk till sitt synsätt genom att ta diskussionen och debatten (Mars i Tvillingarna).
Under det senaste året har Blair haft två transiter som varit av övergripande betydelse. Uranus har befunnit sig i kvadratur till radixJupiter på Oxens allra sista grad i Blairs 12:e hus. Man finner en intressant tolkning av hårda Jupiter-Uranuskombinationer i Ebertin: ”tendensen att förstora saker eller att överdriva allting” – något som kan appliceras såväl till tron på Iraks militära kapacitet som till reaktionen på Andrew Gilligans reportage i BBC.
Även det att styvnackat hålla fast vid sina egna principer faller under ramarna för denna Jupiter-Uranuskvadraturen, liksom frihetsälskan. Men kombinationer av Jupiter och Uranus har även kallats ”prisa Gud”-aspekter, då de markerar tidpunkter då en uppbyggd spänning genom någon händelse släpper. Blair har ju klarat sig, så här långt, trots alla fallgropar.
Dagen innan Lord Hutton kungjorde resultatet av sin utredning vann Blair en votering i underhuset om universitetsavgifter som säkerligen hade hotat hans ställning om den gått honom emot. Han vann den med fem rösters övervikt fanstän Labour har en majoritet på 179 mandat. ”Prisa Gud” är det minsta den djupt troende Blair kan säga. |
|
|
I synnerhet eftersom den andra viktiga transiten han haft är Neptunus konjunkt Månen. Blairs Måne är i Vattumannen (där den skänker en viss principfasthet på gott och ont) i 10:e huset, och härskar över 3:e och 4:e. På olika nivåer symboliserar det att hans status ifrågasätts och undermineras, samt att inrikespolitken blivit satt på undantag under Irakkrisen. Men det förstärker också ett tema i hans grundhoroskop där Merkurius befinner sig i 12:e huset oppostion Saturnus-Neptunus, och som åter igen är högaktuellt. Vad menar Blair med det han säger? Ger han ut information eller desinformation? Ljuger han medvetet, eller är han helt enkelt inte riktigt klar över detaljerna? Är han en visionär men missförstådd politiker?
Beskyllningarna om att han försökt att styra media kan stämma på så sätt att han i radixhoroskopet har ett mönster som gör att han inte riktigt vågar lita på att det han säger tolkas på det sätt det var menat. Det kan helt enkelt vara så att Blair av erfarenhet vet att det han säger missförstås av andra, varför det blir extra viktigt att kontrollera hur det framställs; något som ju är en betydande achilleshäl för en politiker. Att han ännu sitter kvar hänger säkert också ihop med att en exalterad Saturnus (i Vågen) härskar över hans MC, och att båda maktplaneterna, Saturnus och Pluto, varit inbegripna i konserverande transiter.
Hur ser framtiden ut för hans del då? Jo, under 2004 så är utmaningarna stora och många, men de avtar gradvis under 2005. Han behöver inte utlysa parlamentsval förrän på våren 2006, och transitmässigt är mars 2006 den ojämförligt bästa tidpunkten för hans egen del. Under tiden fram till dess går Saturnus över hans IC, vilket skulle kunna antyda att han skapar en stabilare grund att stå på och faktiskt också lägger grunden för en ny riktning inom det brittiska samhället. Men det hänger såklart på att han överlever som statsminister fram till dess. Han har i alla fall själv deklarerat att han ämnar föra Labour till en historisk tredje valseger.
Fortsätt läs på sida 4... |
|
