Fredsavtal
Carters största utrikespolitiska bedrift, och något som nästan gav honom fredspriset för många år sedan, var fredsavtalet mellan Israel och Egypen som gått till historien som Camp David-avtalet. Progressiv Venus var i en exakt konjunktion med Carters Ascendent när avtalet blev klart den 17 september 1978.
Mest intressant, eftersom det belyser den Skorpioniska delen av Carters karaktär, är att Uranus transiterade i konjunktion med hans Måne, medan den progressiva Månen stod i konjunktion med hans Saturnus. Carter gjorde nämligen den bedömningen inför mötet att han måste förstå de två ledarnas psykologi om han skulle lyckas med sitt uppsåt. Här ser vi hans Skorpionmåne i aktion, den som vill förstå vad som motiverar människor och hur de fungerar. (Uranus gjorde samtidigt en trigon till Carters Pluto i 9:e, och han tog med sig sin bibel för att kunna diskutera teologiska spörsmål med Menachem Begin som ett led i diskussionerna.) |
|
 |
Utrikespolitska problem
Förutom det dåliga ekonomiska läget inrikespolitiskt, bidrog händelserna i Mellanöstern till att Carter förlorade 1980 års presidentval. Inte fredsavtalet mellan Israel och Egypten, utan det som skedde i Iran.
I februari 1979 störtades Shahen där. Han hade under drygt 20 år varit en av USA:s trognaste allierade i området, och hade till stor del CIA att tacka för sin ställning. Alla såg inte med blida ögon på Shahens förkärlek för västerländska idéer. Han förbättrade visserligen skolväsendet och hälsovården, men hans regim präglades också av korruption och tortyr av meningsmotståndare. Den religiösa eliten i Iran hade aldrig tyckt om Shahen, men hade hållit tyst i utbyte mot regelbundna utbetalningar från CIA 3.
Carter, som inlett sin tid som president med att ta ställning för mänskliga rättigheter, sökte föra en dialog med dem av USA:s allierade som inte upprätthöll dessa, bland dem Shahen 4. Inte heller var Carter beredd att fortsätta att köpa mullornas tystnad. Dessa svarade med att stödja de populära protesterna mot Shahens regim, och denne flydde tidigt 1979 till Egypten och sedan till Mexiko.
Shahens hälsa var hur som helst vacklande. När USA medgav att han reste in i landet för att få medicinsk vård stormade en folkhop i Teheran den amerikanska ambassaden och tog 52 människor gisslan. Kravet från kidnapparna var att Shahen skulle skickas tillbaka till Iran för att ställas inför rätta.
3 Enligt William Blum i CIA & USA:s verkliga utrikespolitik (Epsilon Press, 1998) i översättning av Johnny Lindholm: ”Där våldsmakten misslyckas använde sig CIA av det vapen man hade mest tillit till – pengar. För att försäkra sig om stöd till shahen, eller åtminstone till att det inte förekom någon opposition, började CIA att betala pengar till Irans religiösa ledare, vilka alltid är en nyckfull hop. Pengarna till ayatollorna och mullorna började ges 1953 och fortsatte regelbundet till 1977, då president Carter abrupt stoppade dem. En ’informerad säkerhetskälla’ uppskattade att det samlade utbetalade beloppet uppgick till så mycket som 400 miljoner dollar per år. Andra anser att detta belopp är alldeles för högt, vilket det säkerligen är. Avbrytandet av pengaflödet till de gudfruktiga männen anses vara en av orsakerna som påskyndade slutet för konungarnas konung.”
4 I sina memoarer (se fotnot 5) beskriver Carter USA:s tidigare agerande gentemot bl a Vietnam, Cambodia och Chile och CIA:s aktiviteter utomlands som ”genant”. Han skriver att han inte såg någon konflikt mellan idealism och realism (vilket många inom statsapparaten gjorde), utan att USA:s utrikespolitik måste vila på moraliska principer. Däremot trodde han att en dialog var det bästa sättet att övertyga dåvarande allierade (som motpol till världens kommunistregimer) om vikten av mänskliga rättigheter, varför hans förhållande till dessa ibland kan förefalla tämligen undfallande. |
|
|
Carters psykologi
Carters tänkande under denna krisen, så som det återges i hans memoarer, speglar på många sätt hans psykologi. ”Det är nästan omöjligt att ha att göra med en galning”, skrev han i sin dagbok två dagar efter kidnappningen, ”men han har åtminstone en religiös tro…” Det här är Vågen, Luftmänniskan Carter, med sin starka Merkurius som härskare över 9:e huset.
I sina memoarer 5 skriver han att man från den amerikanska sidan alltid försökte behandla Ayatollah Khomeini som en rationell människa. Min tolkning blir att det rationella för Carter alltid är vägen framåt, och vidare, att en religiös människa alltid på något plan är rationell i åtminstone något avseende (9:e husspetsen i Tvillingarna).
Samtidigt är det svårt att här inte se hur Carter mötte sin Pluto i 9:e. Liz Greene har på något ställe skrivit att Pluto beskriver den absoluta irrationaliteten i människan (här i religionshuset). Som en sann Våg övervägde Carter varje förslag han fick från sina medarbetare, från att lämna ut Shahen till Iran, till att släppa en atombomb över Teheran (inte alls någon omöjlighet med Pluto i 9:e).
Som en sann våg ville Carter heller inte gå i krig. När gisslandramat drog ut på tiden iscensatte man därför en hemlig operation för att snabbt flyga in i Iran, frita gisslan och flyga därifrån. Det hela slutade i fiasko när en av helikoptrarna kolliderade med ett av planen som skulle flyga ut gisslan och hela missionen fick avbrytas. Carter hade motsatt sig ett rakt militärt angrepp för att undvika blodspillan, och nu hade ett flertal amerikaner fått sätta livet till i en misslyckad fritagning.
5 Jimmy Carter; Keeping Faith – Memoirs of a President (1982).
Fortsätt läs sida 4...
|
|
