DET BEHÖVS INGA LÖGNER – ett astrologiskt porträtt av Jimmy Carter

fortsättning från sida 3 ...

Äntligen fri

Den 4 november 1980 valde amerikanerna en ny president. Amerikanska diplomater satt fortfarande som gisslan i Teheran, och den Sovjetunionens årsgamla invasion i Afghanistan dominerade den utrikespolitiska agendan för presidenten.

Månaderna mellan valförlusten och Ronald Reagans tillträde som president markeras för Carter av att den pågående Jupiter-Saturnuskonjunktionen i Vågen låg i konjunktion med hans radixSol. På ett plan var valförlusten förstås en besvikelse, men på ett annat betydde den också att han var fri. Presidentskapet hade inneburit stora påfrestningar. Nu kunde han lämna det bakom sig och börja om på nytt – något som markeras av att han vid den här tidpunkten upplevde en progressiv Nymåne.

Den siste besökaren Carter tog emot i Oval Office var Max Cleland, som gav honom en minnestavla med ett citat från Thomas Jefferson: ”Jag kan trösta mig med, att under den perioden min administration har varat, har krigets svärd inte kostat någon medborgare en droppe blod”. På sätt och vis hade Vågen Jimmy Carter ändå segrat. Innan Ronald Reagan tillträdde hade den amerikanska gisslan i Iran släppts.

Efter presidentskapet

Och som vi vet så slutade inte Carters dagar som aktiv humanitär där. 1982 bildade han och hans fru Carter Center, ett institut för mänskliga rättigheter. Förutom att institutet skickat valobservatörer till många olika länder har man också mäklat fred i Sudan, Uganda, Korea, Bosnien, Haiti, Burundi, Rwanda, Liberia och Etiopien. Ofta har Carter själv varit pådrivande.

Det har han också varit när det gäller att utrota svåra sjukdomar i Afrika och Latinamerika, något som inte är allmänt känt. Med Solen i 12:e huset har Carter valt att vara effektiv utan något större massmediapådrag. Andra projekt inbegriper program för mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling i nyblivna demokratier och engemang i jordbruksfrågor i Afrika (även här har Carter säkert minnen från barndomen av hur livet underlättades när regeringen gick in och såg till att lantbruken fick tillgång till elektricitet).

Varför?

Ofta hör jag människor säga att allting har en mening.

Det är mycket möjligt att det har, men ibland undrar jag vad det är för mening med att miljömedvetna presidenter som Jimmy Carter inte får igenom sin program, eller kandidater som Al Gore aldrig når presidentmakten, medan George W Bush kan strunta blankt i Kyotoavtalet. I det här avseendet tycker jag nog att kosmos beter sig väldigt underligt.

Däremot är det inte så underligt att den amerikanska historieskrivningen fäster sig vid en tolkning av Carters karaktär som ”velig” – den gamla ”veliga Vågen” som klyschan säger. Andra halvan av sjuttiotalet var ingen munter tid för någon. Inte många västerlänningar som minns den tiden hyser någon större förkärlek för de ledare som fanns då. Någon som minns Thorbjörn Fälldin eller Ola Ullsten utan en rysning? – och då inte enbart åt klädmodet.

Därför ligger det något tillfredsställande i att Jimmy Carter föräras med Nobels fredspris två Jupitervarv efter sin största utrikespolitiska bedrift, fredsavtalet mellan Israel och Egypten, även om det verkar vara Carters öde att aldrig bli profet i sitt eget hemland – i synnerhet inte med tingen som de är idag.

Han har i alla fall visat vad en stor portion Vågenergi kan göra för freden. Med Mars i Vattumannen har han tagit strid för humanitära ideal. Venus-Neptunuskonjunktionen har givit Carter ett utpräglat medlidande. Och med Saturnus på Ascendenten har detta kunnat manifesteras genom mycket hårt arbete.

Som sig bör är dock den stora vinnaren inte fredspristagaren själv, utan de miljontals människor som genom årens lopp blivit hjälpta av Carterinstitutets insatser. Jag är rätt säker på att Carter själv tycker att resultatet av hans arbete också är sin egen belöning.

Carters linje, så som han formulerade den innan han valdes till president, var att det var omöjligt för USA att isolera sig från omvärlden, att landet i kraft av sin ekonomiska och militära dominans måste ta en ledande roll, men att den rollen borde bygga på att man försökte vara rättskaffens, hederlig och sann, alla egenskaper han hade lärt under sin uppväxt. ”Det behövs inga lögner”, skrev han. ”Vårt bästa nationella försvar är sanningen.” 6

Om fredspriset kan återupprätta sådana tankar i dessa dagar kan man väl bara drömma. Men ibland blir drömmar också verklighet, det vet inte minst mannen som en gång växte upp under enkla förhållanden i Georgia.

6Why Not The Best?